Tollingprov
Så fort som de första “officiella” jakthundsraserna med nedskriven rasstandard och dokumenterade stamtavlor skapades, så började uppfödare, hundägare och jägare att jämföra sina jakthundar och att tävla med sina jakthundar.
Den första kennelklubben i världen som började med dokumenterade stamtavlor, The Royal Kennel Club, bildades i England 1873, och året efter instiftades det första regelverket för utställning och jaktprov: ” Code of Rules for the guidance of Dog Shows and Field trials”.
Under de 150 år som gått sedan dess har många olika regelverk utvecklats och löpande reviderats, nationella och internationella, för i stort sett alla aktiviteter och användningsområden som man kan använda hundar till. För de olika jakthundsraserna utvecklades många olika former av jaktprov, beroende på hur de olika hundarna användes i jakten.
En retriever prövas inte på samma jaktprov som en pointer, en stående fågelhund.
En spaniel prövas inte på samma jaktprov som en drever, en drivande jakthund.
Den uppenbara är att jaktproven för en jakthundsras måste utgå från den jaktform, som rasen utvecklades för, användes i, och där rasen har sina rötter och sin bakgrund. En hund som tollaren ska utvärderas och prövas på ett prov som utgår från den unika jaktform som vår ras kommer från.
Men, vägen till egna jaktprov för tollare var lång.
Tävling eller utvärdering.
Utvecklingen av jaktprov för retrievers tog i Europa två olika riktningar – den Brittiska och den kontinentala.
På de brittiska öarna hålls jaktproven för retriever vid jakter på större gods eller andra marker med god tillgång på vilt, med flera skyttar och flera hundar under utvärdering samtidigt. Domarna, skyttarna, och hundarna med sina förare rör sig samlat genom terrängen. De fåglar (oftast fasaner eller rapphöns) som lyfter fälls, och domarna bestämmer vilken hund som ska skickas för att apportera fågeln. De hundar, som inte löser de uppgifter de får, plockas bort. De hundar och förare som löser sin uppgift stannar kvar, och får vara beredd på nya fåglar och nya apporter. Provet pågår under en hel jaktdag, och till slut finns bara en hund kvar, vinnaren.
Retrieverprov i den brittiska traditionen förekommer också i många länder på kontinenten, och här i Sverige kallas de A-prov. Viltet som fölls under själva provet kallas varmvilt.
Det kontinentala upplägget att utvärdera retrievers fokuserar på att utvärdera varje hund individuellt, med skrivna protokoll, tydliga prisnivåer, och med kallvilt (som kaniner, harar, änder, duvor, fasaner, kråkfåglar eller måsfåglar som jagats och fällts vid ett tidigare tillfälle). Flera hundar kan få samma pris, samma prisnivå, på ett prov. I Sverige kallas dessa retrieverprov med kallvilt B-prov, och här utvärderas årligen tusentals hundar.
Är Nova Scotia Duck Tolling Retriever verkligen en retriever?
De gamla texterna och böckerna ger samma tydliga bild. De röda hundarna som användes i tollingjakten i Canada och New England kallades Little River Duck Dogs, eller Little Red Duck Dogs, eller Yarmouth tollers, eller Tolling Decoy Dogs.
Ordet “retriever” lades till först 1945, när Canadian Kennel Club erkände rasen och fastställde dess rasstandard. Man adderade förmodligen “retriever” som en beskriving av det arbete som tollarna gjorde efter skottet – när de apporterade det fallna viltet på vatten eller på land, men ordet täcker inte in det unika arbetet, lockarbetet, som tollaren gör innan det ens kan finnas möjlighet att fälla vilt. (I själva verket täcker ju ordet “spaniel” en grupp av apportörer, som arbetar både före och efter skottet.) Retriever adderades kanske eftersom de flesta visste hur de välkända retriever-raserna – Labrador, Golden, Flat-coated & Curly-coated – arbetade som apportörer.
De är alla brittiska raser, som utvecklats och avlats för den brittiska jakten på de stora godsen – med många jägare och med många medhjälpare och flera hundar som arbetade vid sidan av varandra, och där hunden skulle vara passiv, tyst, inaktiv och “osynlig” innan det sista skottet, kontrollerad i varje moment av jakten.
Tollaren (och Chesapeake Bay retrievern) är amerikanska retriver-raser som utvecklas i helt annorlunda jaktliga traditioner – hundar som arbetade på egen hand med en eller ett par jägare, som arbetade mera självständigt, som ofta arbetade i kalla vatten, och som arbetade både före och efter skotten.
Denna skillnad mellan olika jaktliga traditioner och användningssätt var inte helt uppenbar, när de första tollarna importerades till Europa, till Danmark och Sverige, i mitten av 80-talet.
.
De första tollingproven.
De entusiaster, som importade de första tollarna till Skandinavien, var inte aktiva jägare, och det tog flera år innan de första tollarna kom att tränas för och användas i jakt. Den nya rasen sågs som en retriever och tollarna tilläts också tidigt starta på de svenska retrieverproven. Under dessa tidiga år visade pionjärer som Ewa Jonsson, Aji Franzén och Lars Finne att tollare kunde tränas för och nå de högsta klasserna och högsta prisnivåerna på retrieverproven.
Men för väldigt många hundar var proven alltför rigida och uppstyrda, och allt fler tollarägare, jägare och uppfödare började intressera sig för tollarens bakgrund och historia, och den traditionella tollingjakten som den hade bedrivits och bedrevs i Nova Scotia. Den svenska rasklubben startade arbetet med att ta fram ett upplägg och ett regelverk för jaktprov, som skulle efterlikna de olika momenten i en tollingjakt. 1997 arrangerades det första inofficiella tollingprovet vid Trollebo i Småland.
Dessa tollingprov byggde på de välkända officiella retrieverprovens regelverk, med ett adderat tolling-moment som skulle pröva hundens lockarbete. proven arrangerades alltid med kallvilt, änder, och varje hund utvärderades individuellt i ett prov som varade mellan 20 och 30 minuter.
De nya tollingproven blev snabbt populära, och många förare och uppfödare upplevde att de passade bättre för hundarna än retrieverproven. Tollarklubben beslutade 2000 att man skulle arbeta för officiella stamboksförda tollingprov. Diskussionerna mellan rasklubben, SSRK (Svenska Spaniel och Retrieverklubben, specialklubben som rasklubben ingår i) och SKK (Svenska Kennelklubben) blev snåriga. Speciellt handlade det om möjligheterna att tollarna skulle kunna ha officiella tollingprov och samtidogt kunna starta på de runt hundra retrieverprov, som arrangerades i alla delar av landet varje år.
Genombrottet i frågan kom 2005, när det visade sig att en annan ras inom SSRK, Irländsk vattenspaniel, under lång tid kunnat starta både på retrieverprov och spanielprov (även om nästan ingen gjorde det). Samtidigt gjordes en stor satsning på jakten under Tollarspecialen, när drygt 100 tollare kunde starta dels på tollingprov, dels på retrieverprov. Resyultaten visade att provformerna var jämförbara, och att egenskaperna som utvärderades och bedömningsnivåerna var likvärdiga.
Vägen låg öppen för en ansökan, och SKK godkände och fastställde ett regelverk för officiella tollingprov, som började gälla från january 2007. (Tyvärr gjorde SKK samtidigt bedömningen att en elitklass och ett tollingjaktchampionat inte skulle behövas förrän efter några år.) Vid sidan av de egna tollingjaktproven kunde dessutom tollare fortfarande att starta på retrieverjaktprov.
Officiella stamboksförda tollingprov.
I maj 2007 arrangerades det historiska första officiella tollingjaktprovet vid Levrasjön i Skåne. Två erfarna retrieverdomare, som även dömt ett antal inofficiella tollingprov, Erik Björne och Bosse Ferm utvärderade sammanlagt 15 startande hundar. Den första hunden ut var Lauvstuas Wildfox Boogie Woogie, och den första hunden som erhöll ett 1:a pris var Webley´s Gibli.
Senare samma år arrangerades också det första officiellla tollingprovet i Danmark, och som första hund kvalificerade sig Webley´s Gibli för elitklass. (Under kommande år skulle fler svenska och danska tollare kvalificera sig för elitklass, men för de svenska hundarna fanns bara möjligheten att då starta i Danmark, där denna klass fanns på proven.)
Från fem tollingprov med 55 startande hundar under 2007, så växte verksamheten år efter år med fler och fler prov och starter. De senaste åren har vi i Sverige haft mellan 30 och 40 tollingprov per år, med mellan 400 och 500 startande tollare. Ett antal startande varje år kommer också från våra grannländer i norra och mellan-Europa.
Vid den första möjligheten att revidera regelverket 2012 – regelverken för alla former av provverksamhet inom Sverige är låsta under fem år – så kunde en elitklass införas på de svenska proven. Dessutom kunde också ett tollingjaktchampionat med ett praktiskt tollingjaktprov introduceras.
2013 utsågs den allra första tollingjaktchampionen i Sverige, SE J(t)CH Agrosofens Calypso, som efter tre stycken 1:a priser i elitklass och ett godkänt praktiskt prov, där hunden skulle locka levande vilda änder och apportera nyfällt vilt, fick utmärkelsen.
Under de drygt tio år, som gått sedan dess, har sammanlagt 29 stycken tollare gått hela vägen till att erhålla titeln Svensk tollingjaktchampion, SE J(t)CH – 23 svenska, 3 tyska och 3 norska tollare.
Quaragerous Quicksilver vom Lech-Toller Nest blev 2018 Danmarks första tollingjaktchampion, och till idag har totalt sex stycken tollare erhållit det danska championatet – fem av dem hade redan tidigare blivit svenska champions.
Det tredje med officiella tollingjaktprov var Tyskland, som 2016 startade med tollingprov – först i Bronze level, och senare även i Silver level.
Norge började arrangera officiella tollingprov under 2019, och 2022 började även Belgien och Nederländerna att arrangera stamboksförda officiella tollingprov.
Domarna
Under åren med inofficiella tollingprov fanns inga fastställda regler för vem som fick dömma dessa prov. Detta ändrades när proven blev officiella 2007. Det fanns inga “färdiga” tollingdomare, i Sverige eller i något annat land. Lösningen blev att proven under de kommande åren dömdes av erfarna och intresserade retriever- och spanieldomare från SSRKs domarkår. Flera av dem hade redan erfarenheten efter att ha dömt inofficiella tolliingprov. Domare som Erik Björne, Bosse Ferm, Anita Norrblom, Gunnar Petersson, Lasse Johnson och Leif Gustavsson bidrog alla till utvecklingen av de officiella tollingproven.
Utbildningen av domare för tollingjakt sker på samma sätt som retrieverjakt och spanieljakt inom SSRK. 2010 auktoriserades vår första domare från de egna leden, med erfarenhet av att träna, jaga och föda upp tollare – Anders Wahlberg. Under de kommande åren tillkom fler egna domare – Sverker Haraldsson, Marie Kinder Nilsson och Titti Karlström. Idag består landets domarkår för tollingjakt i stort sett enbart av domare från de egna leden. Lasse Bengtsson, Håkan Linde, Mats Viker & Therese Gardeheim har alla auktoriserats som domare under de senaste åren.
Norge, Tyskland, Belgien och Danmark har följt samma väg, och idag döms i stort sett alla tollingprov av egna domare, som själva arbetar med, tränar och jagar med sina tollare.
Att återskapa en stark jakthundsras
Den svenska tollingjaktverksamheten, inom Tollarklubben och inom SSRK, är den största i Europa – med mer än 1.200 tollare utvärderade och testade vid tollingprov under drygt 15 år, med 400 till 500 starter på 30 till 40 prov per år, med tollare från uppemot 10 länder, och med tollingjaktchampionatet som ett mål för de bästa hundarna. Varje år debuterar uppemot 60 nya individer, ofta med nya förare, på sina första tollingprov.
- Officiella stamboksförda jaktprov baserade på en jakthundsras unika jaktliga bakgrund och tradition,
- som utvärderar de kvaliteter och egenskaper som finns nedärvda inom rasen,
- med domare som själva tränar och jagar med tollare, och med egen erfarenhet från tolling och tollingjakt, och
- prov där nya förare med sina debuterande hundar känner sig inkluderade och välkomna;
- = resultatet av allt detta har varit och är en dramatisk förbättring av rasens jaktliga kvalititeter.
Det har också lett till att resultaten från proven och domarnas utvärdering av startande hundar används av uppfödare när nya kullar planeras. Det betyder också att fler och fler tollare tränas tillsammans med sina förare och ägare för jaktprov och jakt, att fler och fler tollare används och jagas med, och att fler och fler tollarägare själva deltar på jakt eller tar jägarexamen.
Detta har hänt under de senaste åren.
Detta hade inte hänt utan tollingjaktproven.
Som en av våra mest respekterade och internationallt erfarna retrieverdomare uttryckte det: “Ingen annan retriever eller spaniel-ras har haft en lika stark utveckling av de jaktliga egenskaperna och kvaliteter som våra tollare.”
