The magic of tolling
Ingen vet var, och ingen vet när, och ingen vet vem som först upptäckte det.
Upptäckten att röda eller röd-och-vita hundar kunde locka änder.
Vi vet inte heller varför änderna simmar närmare, när de ser den röda hunden på stranden. Kanske tror de att det är en räv, ett rovdjur, ett hot, men då borde det vara klokare att hålla sig på säkert avstånd …
Det som vi vet är att i länderna runt Nordsjön uppstod en jakt där jägare och fångstmän i flera hundra år använde röda och röd-och-vita hundar för att locka in och fånga änder. De röda hundarna användes i England, i Frankrike, i Belgien, i Nederländerna, i Tyskland och i Danmark. Speciella raser och hundtyper uppstod och användes under hundratals år … och när hagelgevären sedan började användas och nya sätt att jaga änder ersatte de äldre jakt- och fångstmetoderna … så glömdes det gamla sättet att jaga och de speciella hundarna, som jakten byggdes på, bort.
Glömdes bort i Europa, men inte på den andra sidan Atlanten. Nybyggare från Europa hade tagit med sig kunskapen om de röda hundarna till Nordamerika, till Canada, och upptäckte där att indianer också jagade med röda hundar.
Längs med stränderna i Acadia, och i Nova Scotia, kom den jaktliga traditionen med de röda hundarna att leva kvar, och en ny ras växte fram. Jakthundar som både kunde locka änderna närmare stranden och jägaren, och efter skottet apportera det fallna viltet.
Denna speciellla jakt kom att kallas tolling.
Andjakt utan vapen
Det kan vara svårt att föreställa sig, men det fanns andjakt i stor skala, även innan hagelgevären.
De här jägarna drog fördel av kunskapen om ändernas nyfikenhet när de såg röda hundar, och de röda hundarnas arbetsvilja och samarbete med jägaren.
Speciella konstruktioner byggdes vid dammar och sjöar eller längs med floder och kanaler, där smalare diken ledde bort från det större vattnet. De grävda dikena var lätt svängda och slutade en bit bort från dammen eller floden. Över dessa diken satte man sedan upp valv eller bågar av tunna grenar, längs med hela det långa diket. Nät hängdes sedan upp över bågarna längs diket, så att hela diket löpte under en tunnel av nät. Slutet av diket täcktes med nät. På ena sidan av diket, utanför den långa nättunneln, sattes skärmar och mellan dessa skärmar lämnade man öppningar, så att hunden kunde locka änderna medan jägaren var dold bakom skärmen.
När änderna hade landat på dammen eller kom simmande i floden eller kanalen, kunde jägaren tillsammans med sin röda hund locka och lura änderna att först simma in i tunnelöppningen, och sedan genom att flytta sig längs med tunneln, mellan skärmarna med hunden synlig då och då i öppningarna. När änderna simmade längre in i tunneln, drogs ett nät över öppningen ut mot det större vattnet och änderna var infångade.
En fångstmetod, en jakt, som helt och hållet byggde på de röda hundarna.
Decoys
Nederländerna
De tidigaste exemplen på denna jakt har vi från Nederländerna, så tidigt som på 1200-talet. Konstruktionerna som byggdes runt diken med skärmar, bågar och nät fick namnet “eendenkooien” (and-kojor). Skärmarna tillverkades av vass och jägarna tränade sina röda hundar att arbeta längs med dikena och mellan skärmarna för att locka änderna längre och längre in längs diket och in under näten.
Det fanns flera hundra eendenkooien över hela Flandern och Holland, och fortfarande idag finns det uppemot hundra fungerande anläggningar kvar. En del av dem används fortfarande, t.ex. för att fånga in och ringmärka fåglar.
Fångstmännen och jägarna som jagade änder vid dessa diken kallades Kooikers, och de små röda och vita hundarna som användes för att locka in fåglarna började kallas Kooikerhondje (Kooikerns små hundar). Dessa hundar blev populära under 1600- och 1700-talen, även bland borgare och köpmän, och ses ofta på målningar av Rembrandt, Jan Steen, Vermeer och andra holländska konstnärer från den period som kallas ”Dutch Golden Age”.
Under den senare delen av 1800-talet och första delen av 1900-talet försvann den speciella fångstjakten, och allt färre eendenkooien användes av jägare och kooikers. De speciella hundarna behövdes inte heller längre, och de försvann nästan helt under och efter andra världskriget. Ett räddningsprogram för att bevara rasen startade senare och 1971 erkändes rasen Kooikerhondje av den holländska kennelklubben.
De små röd-och-vita hundarna, som idag inte används för att jaga eller locka änder, kan ses som en av föregångarna till våra tollare.
Brittiska öarna
Kunskapen om att bygga Eendenkooien spred sig över norra Europe, och det finns forskning som pekar på att det kan ha funnits så många som 1.500 anläggningar i länder som Frankrike, Belgien, Tyskland, Danmark och på de brittiska öarna.
I England byggdes den första anläggningen av en holländare, Hydrach Hilens, på 1600-talet i St James´s Park i London, på uppdrag av kung Charles II. Allt fler anläggningar byggdes de kommande åren, och anläggningarna fick till och med sitt namn från det holländska namnet. Eendenkooi blev på engelska “decoy”.
Duck decoys byggdes över hela England, längs landets floder, vid dammar och sjöar, och längs de många kanaler som löpte genom landskapet. Det byggdes också nya decoys där en damm grävdes i mitten och det sedan grävdes upp till åtta armar eller diken ut från dammen.
I mitten av 1800-talet fanns det mer än 150 duck decoys, som användes av de engelska jägarna och fångstmännen. De gamla sammanställningarna och arkiven visar att i en enda duck decoy kunde man goda år fånga upp till 10.000 änder.
De röda hundarna, som användes vid Englands duck decoys, började kallas Ginger Coy Dogs eller English Red Decoy Dogs. En beskrivning av dessa hundar och deras arbete låter: “A dog trained and used in working a decoy in this manner needs to be extremely obedient, able to respond to silent commands and carry out its duties without taking notice of the encroaching wildfowl. The dogs were traditionally given the name of Piper. Such dogs tended to be fox-like in form, small with a bushy tail and a reddish colouration”.
De flesta decoys byggdes i de västra delarna, som East Anglia och Essex. Det byggdes även ett antal decoys i Wales och i södra Skottland, och holländska utvandrare byggde också ett par decoys på Irland.
När hagelgevären blev vanligare under 1800-talet blev en ny form av andjakt också allt vanligare, och utvecklingen blev den samma som på kontinenten. Visserligen ansågs köttet från änderna som fångasts in i decoys som bättre – det fanns ju ingen risk att det hade hagel – men denna fördel räckte inte. Allt färre och färre decoys byggdes eller användes.
I början av 1900-talet blev “red decoy dogs” och “ginger coy dogs” allt mera ovanliga, och ofta var det torpare, daglönare och resande som hade dessa hundar. I boken ‘The Dog in Sport’ från 1938, förknippas “ginger coy dogs” speciellt med “the Fen Tigers”, som arbetade med att gräva torv och skörda vass i the Fens vid Nordsjökusten.
Raserna försvann in i historiens glömska. Den sista decoy-anläggningen stängdes ner 1968. Idag finns det inga Ginger Coy dogs eller English Red Decoy Dogs – men de lever kvar som föregångare till våra tollare.
Tyskland & Danmark
Kunskapen om att bygga eendenkooien spred sig också norrut, längs med Nordsjön till norra Tyskland och till Danmark.
På de frisiska öarna Föhr, Amrum och Pellworm byggdes de första anläggningarna av sjökaptener och marinofficerare, som en vintersyssla när man inte befann sig till sjöss. Under hundratals år användes dessa anläggningar för att fånga in stora mängder änder. Vid en anläggning på Föhr hade man genom åren fångat in mer än 3 miljoner änder, och det fanns till och med en fabrik som konserverade hela änder på burk fram till 1930-talet. Det finns inga uppgifter om att man använde speciella hundar för att locka in änderna på de nordfrisiska öarna.
I Elmsland och andra delar av Tyskland längs Nordsjökusten, fanns det män som arbetade som Entenfänger (andfångare) långt in på 1900-talet, och på en del bilder av dessa fångstmän kan man också se deras hundar.
På den danska ön Fanø, nära Esbjerg, byggdes också flera fångstanläggningar, Fuglekøjer. Den första stod klar 1866. I dessa använde man sig av redan infångade änder eller vettar för att locka in nya änder. Det finns inga uppgifter om att man använde sig av röda hundar på Fanø.
Sverige
Det finns enstaka uppgifter i gamla böcker om andkojor i Skåne, och det lär bland annat ha funnits en sådan vid Tygelsjö söder om Malmö.
Det finns också texter i “Tidskrift för Jägare och Naturforskare”, som gavs ut av Svenska Jägareförbundet från 1830-talet, om traditionen “jakt med rödhund”, som kommit till Sverige med vallonerna, bruksarbetarna från de fransktalande delarna av dagens Belgien. Denna andjakt med röda hundar uppges i texten vara vanlig runt järnbruken i Gästrikland.
La chasse de badinage
Traditionen att bygga anläggningar för att locka in änder med hjälp av röda änder nådde inte hela Frankrike, men det fanns en annan andjakt som använde röda hundar – le chasse de badinage.
I en text från 1837 berättar författaren, greven av Reculot, om denna jakt som förekom i olika delar av landet:
“… before daybreak the hunters will crouch down and remain hidden in their blinds, always downwind. There the greatest silence and the utmost immobility must be maintained. But that is the easiest part. There is one more thing to do, and that’s the most difficult: training the dog to play the role of a wild fox.”
Hundarna som användes i denna jakt skulle likna rävar, och de tränades för att uppträda och imitera hur rävar uppträdde.
“About forty years ago, there was a breed of dog that folks around here called ‘Loulou.’ It had upright ears, a pointed muzzle, a red coat and a fluffy tail, basically all the qualities a hunter desired. Unfortunately, the breed is no longer found in the region of Franche-Comté and Burgundy, but it certainly exists in other parts of France, where perhaps it is still as popular as it used to be in our area.
Now the few hunters who hunt this way are reduced to using dogs of all kinds, as long as they resemble the shape and colour of a fox. And there are even some hunters who rub their dogs with yellow ochre to make it look like a fox; but it doesn’t really have the same effect. So, I always advise hunters to find, at any price, a young dog of the species described above. Get him while he is still very young and train him to fetch slain ducks from the water.”
Ett annat sätt att jaga änder med röda hundar i Frankrike beskrivs i boken “The Wild-fowler, A Treatise on Ancient and Modern Wild-fowling, Historical and Practical”, från 1864.
“The most attractive method of wild-fowl shooting in France is that in which a little dog is used for the purpose of enticing the birds within range of the sportsman’s gun; for this art the dog performs a similar part to that of an English decoy-piper, being taught to obey its master’s signs in silence, and to skip round reed-screens, erected for the purpose on the banks of lakes or other resorts of wild fowl.
The French sportsman, however, does not entice the birds up a decoy-pipe, and capture them alive; but, having allured them within range of his gun, he thrusts the latter through a loop-hole in the screen, and fires into the midst of the paddling, just as they turn tail to swim away.”
Beskrivningarna av franska andjakter med röda hundar känns bekanta.
– – – –
Jakten där man byggde anläggningar med grävda diken och kanaler och tunnlar av nät för att locka in och fånga vilda änder försvann och glömdes bort. De röda hundarna och raserna som hade använts för att locka änderna i hundratals år runt om i Europa glömdes bort. De franska jägarna jagade inte längre änder “de badinage” med Loulous …
… men på andra sidan av Atlanten levde en annan form av andjakt med röda hundar vidare. Den kallades tolling.
Nästa del: Tollarnas historia