Tollarnas historia
Nybyggarna som kom till Nordamerika från Frankrike, England och Holland tog med sig kunskaperna och de jaktliga traditionerna från Europa till den nya kontinenten. De kände till de röda hundarna, och de kände till att man kunde jaga och locka änder med röda hundar.
I Amerika kom de i kontakt med ursprungsbefolkningen, indianerna. Hos många stammar och grupper här spelade de tama hundarna en stor och viktig roll, inte minst inom jakten. En av dessa stammar var Mi´kmaq, som levde längs Atlantens kust från Maine och upp till Newfoundland, och på den halvö som skulle få namnet Nova Scotia.
Före nybyggarna
I Howard Russels bok “Indian New England before the Mayflower” får vi en bild av hur indianerna levde och jagade med sina hundar: ”Our view of the Indian household would be incomplete unless it included dogs – perhaps a half-dozen to the family, in proportion to the master´s standing. They were likely to be slim, with foxlike heads and the look of a wolf … Indian dogs were extremely sagacious, so a traveler in the Niagara country said. They would obey a low-voiced command – even a sign from the master´s hand – and could be trained to lie quiet in the bow of a canoe, then leap into the water to retrieve a duck or goose that the master had brought down.”
I boken finns också en beskrivning av en speciell teknik för att jaga änder: “Morning and evening were the times for ducks and geese. Following well-known flyways, these birds settled at night in river meadows and salt marshes, or rested at ease on the smooth water. The hunters would drift in quietly in canoes, light torches to cause sudden confusion among the birds, and knock them down with clubs or paddles. Then a specially trained canoe dog, sitting in the bow, would jump into the water and retrieve the game.”
Acadia
Den franska kolonin Acadia grundades vid Atlantkusten i dagens Canada 1604. De franska nybyggarna fick tidigt bra kontakt och goda handelsrelationer med indianstammarna i området. Det blev också vanligt att fransmän och indianskor möttes och bildade familj. Så, självklart när de två kulturerna växte samman delade man också sina kunskaper och traditioner. Det gällde till exempel kunskapen om de röda hundarna och änderna, och hur hundar kunde användas för att hämta in de fallna änderna under en jakt.
Den första beskrivningen av “tolling” skulle kunna finnas i en bok från 1672 av Nicholas Denys, en fransk upptäckare – “The description and natural history of the coasts of North America (Acadia)”.
I boken beskriver han hur rävar kan locka fåglarna från vattnet tillräckligt nära för att kunna fånga dem, och hur man jagade med röda hundar: “We train our dogs to do the same, and they also make the game come up. One places himself in ambush at some spot where the game cannot see him; when it is within good shot, it is fired upon, and four, five, and six of them, and sometimes more are killed.”
Denys beskriver också hur samma hundar efter skotten, har tränats på att simma ut och hämta in viltet. Denys bok har av många ansetts bevisa att tollingjakten fanns i Acadia redan på 1600-talet …
… Men det är oklart vem Denys egentligen syftade på, när han skrev “we” och “our dogs”? Var det jägarna han mötte i Acadia (New France) med sina hundar, eller var det jägarna och hundarna hemma i Frankrike?
Vi vet i alla fall att alla förutsättningar fanns på plats, när den franska kolonin Acadia år 1713 tillföll engelsmännen och döptes om till Nova Scotia. Alla förutsättngar för att en alldeles speciell jakthund skulle uppstå …
Fransmännen och engelsmännen kände till att röda hundar kunde locka änder, Mi´kmaq hade röda hundar som apporterade änder på vatten, engelsmännen hade med sig spaniels och andra apporterande hundar; och det fanns ett överflöd av vilt, av änder, och massor av kuster, stränder, sjöar, tjärnar och floder där man kunde jaga.
Vad “ingår” i en tollare?
Det är förvånansvärt vanligt med påståenden om vilka “raser”, som påstås ingå i blandningen, som lägger grunden för våra nutida hundraser. Det gäller inte minst för tollaren, där det finns många påståenden om vilka ”raser” som ingår i våra hundar. I själva verket vet vi väldigt lite om vad som ingår i olika hundraser.
De “raser” och hundtyper, som nämns i böckerna från 1700- och 1800-talet är inte hundraser på det sätt som vi har idag. Det fanns inga stamtavlor, det fanns ingen registeringsbevis, det fanns inga kennelklubbar. Om en hund liknade en “spaniel”, uppträdde som en “spaniel” och arbetade som en “spaniel” – då var hunden en spaniel.
I bakgrunden till tollarna i Canada finns förmodligen olika typer av spaniels, franska Bretons, och självklart de hundar som användes av Mi´kmaq-stammen. Senare finns det noteringar och uppgifter om man hade mixat de röda hundarna med farm collies, irländska setters, cocker spaniels, St. John´s dogs (en kanadensisk ras som inte längre existerar) eller Chesapeake Bay retrievers. Framförallt torde Cheasapeake och tollare har mixats, eftersom båda raserna användes längs med Atlantkusten för att jaga änder.
En förvånansvärt populär teori kan vi däremot helt förkasta.
Det finns inga rävar inblandade i tollarnas bakgrund, och det har inte förekommit några korsningar mellan rävar och röda hundar. ”Doxes” eller “dog-fox hybrides” har aldrig vetenskapligt bevisats, och de borde vara genetiskt omöjliga, eftersom de två djurarterna har olika antal kromosomer. Och även om en dox skulle ha kunnat existerat (och det ska finnas en uppstoppad ”dox” vid Grosvenor Museum i engelska Chester), så skulle den ha varit infertil.
Under senare hälften av 1800-talet, så fanns i alla fall så många hundar, som liknade varandra och som uppträdde och arbetade på liknande sätt i Nova Scotia … att en ras som kallades Little River Duck Dogs hade uppstått.
Längs med Atlantens kuster
Även om tollingen som jaktform framförallt fanns i Nova Scotia, så fanns jakten inte enbart i Canada. I amerikanska tidskrifter om jakt från mitten av 1800-talet finns detaljerade beskrivningar av “toling”.
I USA var tollingen så vanlig vid Chesapeake Bay, så att en del skribenter på 1800-talet menade att det var här (och inte i Canada) som tollingjakten hade uppstått. Oavsett om det skulle kunna vara en del av sanningen eller bara är ett utslag av amerikansk patriotism, så vet vi att tollingen under dessa tidet var en vanligt förekommande jakt längs med hela Atlantkusten ända ner till South Carolina.
“Well, said B., I suppose now you’d like to see some duck-tolling? I’d like to be told, I replied, what tolling is.
He declined to answer my question and said the only way to find out was to see it for myself. We made for a sheltered cove and were shortly crawling on our hands and knees through the calamus and dry, yellow-tufted marsh grass, which made a good cover almost to the water’s edge. Joe left the dogs with us and, going back into the woods, presently returned with his hat full of chips from the stump of a tree that had been felled. …
Then Joe commenced tolling the ducks. He threw a chip into the water and let his dog go. The spaniel skipped eagerly in with unbounded manifestations of delight. I thought it for a moment a great piece of carelessness on Joe’s part. But in went another chip just at the shallow edge, and the spaniel entered into the fun with the greatest zest imaginable. Joe kept on throwing his chips, first to the right and then to the left, and the more he threw, the more gayly the dog played. For twenty minutes, I watched this mysterious and seemingly purposeless performance, but presently looking toward the ducks, I noticed that a few coots had left the main body and had headed toward the dog. Even at that distance, I could see that they were attracted by his actions. They were soon followed by other coots and after a minute or two, a few large ducks came out from the bed and joined them. Others followed these, and then there were successive defections of rapidly increasing numbers.
The more wildly he played, the more erratic grew the actions of the ducks. They deployed from right to left, retreated and advanced, whirled in companies, and crossed and recrossed one another. Stragglers hurried up from the rear, and bunches from the main bed came fluttering and pushing through to the front to see what was up in the water. Then, by the aid of their wings, sustained themselves a moment, and sitting down, swam rapidly around in involved circles, betraying the greatest excitement. And still the dog played, and played, and gamboled in graceful fashion after Joe’s chips.
By this time the ducks were not over two hundred yards away. Taking heart in their numbers, they were approaching rapidly, showing in all their actions the liveliest curiosity. It was an astonishing and most interesting spectacle to see them marshaling about, to see long lines stand up out of the water, to note their fatuous excitement and the fidelity with which the dog kept to his deceitful antics, never breaking the spell by a fatal bark or disturbing what was taking place all about.
By this time the nearest skirmishers were not a hundred yards off. As Joe threw the chips to right or left and the dog wheeled after them, so would the ducks immediately wheel from side to side. On they came until some were about thirty yards away. These held back, while the ungovernable curiosity of those behind made them push forward until the dog had a closely packed audience of over a thousand ducks gathered in front of him.
“Fire!” said B., and the spectacle ended in havoc and slaughter. We gave them the first barrel sitting, and as they rose, the second. We got thirty-nine canvas-backs and red-heads, and some half dozen coots.”
Beskrivningen som du just läst kommer från en artikel i Scribner’s Monthly från november 1887. Författaren skriver även att hundarna “… belonged to the breed known as Chesapeake duck-dogs . … a short-haired water-spaniel, drawn from imported stock, and peculiarly adapted to the cold water, and has been cultivated for years and is greatly prized by the sportsmen of Maryland.” Han lägger dessutom till att det längre norrut, i östra Canada, i många år har funnits en annan typ av jakthund för tolling, högt uppskattad av jägarna i Nova Scotia, speciellt i området runt Little River.
Tollingjakten med Little River Duck Dogs var vanlig i Nova Scotia och liknande jaktformer med andra typer av röda hundar fanns längs med hela Atlantkusten under andra halvan av 1800-talet och början av 1900-talet … men långsamt, år efter år, så blev jakten allt mera ovanlig. Andra sätt att jaga änder blev mera populära, andra sätt att jaga ansågs som mera effektiva, och färre och färre jagade för att sätta mat på bordet eller för att sälja viltkött på den lokala marknaden.
Räddad från historiens glömska
1918 skriver en författare i tidskriften “Rod and Gun in Canada” att “the Western part of Nova Scotia is the only place in the World where the Tolling Dog is bred and trained”.
Författaren använder sina initialer, H.A.P.S.
HAP Smith var en erfaren jägare, fiskare, författare, uppfödare och outtröttlig förespråkare för tollingjakten och de röda hundarna. Han bidrog till mängder av tidningar och tidskrifter från 1880-talet och in till 1920-talet. Han skrev oftast om tolling och tollare, och 1915 summerade det hela med: “If you are a dog man, the first time you see a tolling dog your attention will at once be arrested.”
När HAP skrev detta hade två sjukdomsutbrott runt 1910 kraftigt reducerat antalet ”tolling dogs”, och framtiden för de röda hundarna såg mycket dyster ut.
När Colonel Cyril Colwell i början av 1920-talet upptäckte och blev fascinerad av tollarna, besökte han vid ett antal tillfällen HAP Smith. Colwell bestämde sig för att rädda rasen. Han reste runt i alla delar av Nova Scotia för att hitta individer som kunde användas i avel, och genom åren ägde han sammanlagt mer än 80 tollare.
Tollarna var fortfarande mycket sällsynta och i stort okända utanför Nova Scotia. Det blev därför stor uppmärksamhet när en av dåtidens allra största idrottsstjärnor. baseball-ikonen Babe Ruth, besökte Yarmouth 1936 för att fiska och jaga, upptäckte tollarna, och tog med sig en tollare tillbaka till USA.
Samma år, 1936, öppnade Canadian Kennel Club (CKC) upp för diskussioner om rasens framtid. Om Colwell kunde visa på tre generationer av “renrasiga” tollare, så skulle man kunna arbeta fram en rasstandard … och 1945 fastställdes denna slutligen av kennelklubben i Canada.
Världen hade fått en ny, unik, jakthundsras.
Rasens namn var också helt nytt – och ordet “retriever” hade lagts till. Under hela historien, under 1800- och 1900-talen, hade de röda hundarna kallats Little River Duck Dogs eller Yarmouth Tollers eller Tolling dogs …
15 stycken tollare, de flesta tillhörande Colwell, inregistrerades av CKC 1945, men därefter registrerades inga nya hundar fram till 1960. Kraven som hade satts upp för inregistrering upplevdes som alltför hårda, och många hundägare kunde inte uppvisa de ”stamtavlor” som krävdes eller ville ge sig in i den långa proceduren. Först 1960 registrerades ett antal nya tollare, denna gång från Hettie Bidewells kennel, Chin-Peek. Byråkratin kring registeringarna lättades upp, och långsamt började antalet tollare som inregistrerades att växa år efter år under 60-talet.
Under dessa år var det framförallt en uppfödare, flitig jägare, och entusiastisk marknadsförare av rasen, som drev på och spelade en stor roll för att behålla fokus på tollaren som en jakthundsras – Avery Nickerson med Harbourlights kennel. Många av våra tollare i Europa idag har en eller flera Harbourlights tollare i sina stamtavlor.
Den kanadensiska rasklubben, Nova Scotia Duck Tolling Retriever Club of Canada, grundades 1974. Den amerikanska rasklubben bildades tio år senare. 1982 exporterades de första tollerna till Europa, till Danmark. Samma år erkände den internationella organisationen FCI (Federation Cynologique Internationale) rasen, och de kan därmed visas på utställning i alla FCI-anslutna länder.
De första tollarna kom till Sverige, från Canada och från Danmark. Rasen blev snabbt populär och redan två år senare grundades den svenska Tollarklubben, och ytterligare två år senare arrangerades den första tollarspecialen. Den svenska populationen är idag den största i Europa. Det uppskattas finnas ca 3.500 tollare i landet och Tollarklubben har runt 1.300 medlemmar. Den stora Tollarspecialen, som arrangeras årligen i början av augusti, lockar mellan 400 och 500 deltagande hundar från närmare tio länder.
Tollarna tilläts redan i slutet av 80-talet starta på de officiella jaktproven för retrievers, som arrangerades inom SSRK (Svenska Spaniel och Retrieverklubben), den specialklubb inom SKK som ansvarar för de apporterande hundarna.
Nästa steg togs i slutet av 90-talet när en grupp tollarentusiaster och jägare inom rasklubben började utarbeta det naturliga steget … jaktprov som byggde på den unika jaktform som rasen skapades för – tollingjaktprov.
Nästa avsnitt: Tollingproven
